IBK Dalen herr – En halvårssummering av 2018

Det är dags att försöka summera den senare halvan av år 2018 för IBK Dalens herrar. Egentligen har jag halkat efter lite med bloggandet och känner att jag är skyldig er lite tankar från bortamatchen mot Falun och hemmamötet mot Sirius senast, men jag tänkte mig i stället idag någon slags blandad summering i dagens inlägg med lite övergripande tankar från säsongen.

Raketbränslet
Dalen slutar året på en fjärdeplats i tabellen, dock med en match mer spelad än Växjö som också har en chans att gå om Dalen om de vinner sin match i den senaste omgången. Som vanligt är tabellen löjligt jämn med i praktiken tio lag som tävlar om de åtta slutspelsplatserna där det bara skiljer sex poäng mellan Dalens fjärdeplacering och Jönköpings niondeplats i tabellen. Samtidigt är det med en väldigt god känsla jag blickar tillbaka över första halvan av säsongen och Dalens prestation fram till nu.

Dalen inledde säsongen med något slags raketbränsle i sig, fick total utdelning för det nya spelsystemet som sett under sommaren och försäsongen inte hade satt sig ännu, men bitvis var på väg. Dalen förvånade många, säkert sig själva inkludet, och låg faktiskt etta i tabellen ganska länge innan någon slags relativ jämnhet började infinna sig och Dalen började förlora någon match här och där. Något som däremot skiljer sig mycket hos säsongens upplaga jämfört med föregående säsonger är just Dalens förmåga att lyckas prestera oavsett motstånd.

Det är lite av en Dalenklassiker att spela bra mot just topplagen och dåligt mot de sämre lagen. Frågan har ständigt varit vad detta berott på – attityd och inställning? Mja, ja, det tror jag nog i alla fall att det varit. Att det omedvetet varit svårare att ladda upp och tagga igång inför ett motstånd som är mänskligt, medan bränslet och glöden infunnit sig mer eller mindre av sig självt när det å andra sidan stått ett "omänskligt" motstånd på andra sidan, ett lag Dalen "bara ska förlora mot". Dalen är ett lag som älskar att vara underdog och som under många år slagit som allra bäst nedifrån med sitt kontringsstarka spel och sin tajta defensiv.

Försvarsspelet
Dalens defensiv har fortsatt varit bra, egentligen mer än bara bra, uttrycket fantastiskt klingar korrektare vilket jag tycker att antalet insläppta mål tydligt visar. Dalen leder nämligen tabellen vad gäller antalet insläppta mål, ja, trots att de spelat en match mer än vissa lag. Med 70 insläppta mål över 16 matcher ger det ett genomsnitt på strax över 4 mål per match och det är rent sagt imponerande! Det kan tillskrivas de båda målvakterna Måns Parsjö-Tegnér och John Stiglund där den förstnämnda briljerat i princip varenda match (kan någon annan målvakt matcha den jämnheten och höga nivån?) och den sistnämnda tackat för förtroendet de båda matcherna han stått och gjort det riktigt bra.

Att Dalen även har en otrolig backuppsättning som får alldeles för lite uppmärksamhet i medier är även det en mycket bidragande orsak till Dalens fina facit. Med en blandning av spännande offensiva kvaliteter hos exempelvis Johan Larsson och Viktor Nystedt och otroligt följdsamma defensiva spelare som Pär Forsman och Lukas Harnesk har Dalen hållit siffrorna bakåt nere, likväl som visat prov på en jämnhet vi sällan varit så bortskämda med. Något som också talar för just hur bra Dalens backsida sett ut är enligt mig det faktum att vårt tredje backpar som hittills bestått av sistnämnda Forsman och Harnesk, likväl i mina ögon skulle kunna kliva in som backpar i förstafemman och göra det riktigt bra. Lägg härutöver till att Ludwig Svensson varit skadad och först nu börjar vara tillbaka för spel på riktigt... Ja, det ser onekligen bra ut.

Sist, men absolut inte minst har det också funnits en stor vilja hos i princip hela laget att jobba hårt hemåt för att minimera skadorna bakåt som en följd av det mer offensiva spel Dalen för denna säsong. Spelare som Linus Holmgren och Jonas Svahn är enastående på just detta, men viljan och attityden tycker jag varit minst lika stor sett till Sebastian Degeryd i förstafemman till Joel Grape i tredjefemman. Det har inte funnits en tanke hos Dalen att bjuda till bakåt den här säsongen och fan vad jag gillar det!

Anfallsspelet
Om Dalens försvarsspel varit mer eller mindre orubbligt har, dessvärre, anfallsspelet haft en något mer varierande trend. Med 89 gjorda mål placerar sig Dalen på den nedre halvan av tabellen vad gäller antalet gjorda mål, trots att Dalen på intet sätt varit ett lag som medvetet legat lågt i försvaret och levt på kontringar. Nej, Dalen spelar en innebandy som rentav hyllats av "hatarna" denna säsong och vi har fått se en underhållande blandning av fysiskt spel, fart och spelare som vågar och vill framåt.

Inledningsvis såg det målmässigt bättre ut, när nämnda raketbränsle flödade var det som om varenda läge som skapades också resulterade i ett mål och det kändes verkligen att Dalen hade luft under vingarna. På senare tid har det dock varit lättare att känna igen de allt för många typiska "nära men inte riktigt"-chanserna som nog symboliserar mer eller mindre alla lag någon gång under seriens långa men trevliga lunk. Dalen skapar chanserna, men sätter dem helt enkelt inte.

Något som varit väldigt positivt har varit Dalens formationer. Framför allt de första två formationerna har presterat så pass bra och jämnt att någon anledning för Dalens tränare att rucka på uppställningarna egentligen inte har funnits. Det har inneburit att följande formationer varit i princip helt intakta mer eller mindre hela säsongen:

1. Mattias Wallgren, Viktor Nystedt, Sebastian Degeryd, Jonas Svahn, Alexander Hedlund.

2. Mattias Ljunggren, Johan Larsson, Anton Åkerlund, Linus Holmgren, Ketil Kronberg.

Det har funnits en styrka i Dalen att ha två formationer som presterat relativt bra sett över en längre tid. Sällan har matcher helt och hållit burits av en enda femma, men när så varit fallet har det varit tacksamt att en femma också kunnat prestera medan en annan fått soppatorsk. Om jag skulle få utse en formation som varit Dalens allra bästa sett till hela säsongen hittills skulle jag, trots att poängskörden säger något annat, utse Dalens andraformation anförda av Ketil Kronberg.

Med det sagt ligger Jonas Svahns formation inte långt efter, men det har hänt något sedan Alexander Hedlund stod över en match (sjuk?) tidigare under säsongen och sedan dess har harmonin i formationen inte varit riktigt lika perfekt som den faktiskt var under början av säsongen. Faktum var att den var nästan löjligt giftig och effektiv i början. Sedan kan det definitivt tilläggas att nämnda Svahn är i så ofattbart bra form just nu att det är en ren fröjd att se honom mer eller mindre varje gång han är på planen.

Jag har egentligen två övergripande frågetecken vad gäller Dalens offensiv som jag i alla fall kort tänkte nämna här. Möjligen kommer de utvecklas närmare i Dalenpodden tillsammans med Maria (det känns nog egentligen ganska troligt att det kommer på tal där.) Frågetecknen är i vart fall: behöver några förändringar göras i Svahns formation och vad (vilka?) är egentligen Dalens tredjeformation?

Läge för förändringar?
Jag har tidigare stått fast vid känslan att Dalen inte ska justera eller ändra något i någon av de två första formationerna. Att dippa en eller rentav några matcher kan vara okej och behöver inte vara ett tecken på att en förändring behöver göras. Jag är inte heller helt övertygad om att någon förändring är aktuell ännu för vad jag benämnt Svahns formation, men samtidigt måste jag börja fundera över hur länge de kan fortsätta hålla ihop formationen om det även fortsättningsvis finns en känsla av att inte riktigt lyckas få ut allt vad både Alexander Hedlund och Sebastian Degeryd har att erbjuda. Jag är kanske orättvis mot formationen som på intet sätt varit dålig, men jag tycker att det är både rätt och rimligt att ställa höga krav på de här spelarna som kan så mycket och som ska vara lagets offensiva bärande formation.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men på något sätt har Hedlunds imponerande styrka och kampvilja som så ofta gör att han tar sig in i farliga situationer inte fått riktigt den frukt den borde, likväl som att Degeryd som har ett fantastiskt avslut borde komma till mer skottlägen än vad han gör. Har Dalen en uttalad målskytt eller ens en sniper?

Det är tyvärr allt för talande för hela formationen just nu att den duo som på senare tid (typ) skapat flest skottlägen och den som ofta befunnit sig i de vassaste chanserna är Jonas Svahn och Mattias Wallgren där Wallgren visserligen imponerat med en offensiv glöd jag inte räknat med, samtidigt som jag måste ställa frågan varför det är han och inte Degeryd som kommer till avsluten. Är det en medveten förändring i formationens sätt att spela? Jag tror inte det. Jag har fått en känsla av att de befinner sig i en dal, men jag tror också att de kan ta sig ur den och kan skapa betydligt mer i offensiven än vad de gjort på sistone. Frågan är väl egentligen bara om det finns någon gräns för hur lång tid det får ta och om tränare Brolin och Karlsson vågar rucka på den dynamik som finns i formationen.

Identitetskrisen?
Knappast! Dalens tredjeformation har en ganska tydlig vilja i att vara en formation som skapar framåt och som släpper in lite bakåt. I princip vill de vara lika bidragande som vilken av de andra femmorna som helst. Jag älskar attityden och i mina ögon har Dalens tredjeformation varit mer än godkända, med få mål insläppta bakåt och en jämnhet som gjort att de fått spela nästan hela matcherna och har även skapat en del chanser framåt. Frågetecknet är väl egentligen i första hand vilka som ska få spela här och om det finns någon kontinuitet i Dalens tredjelina?

Kontinuiteten har funnits mycket i form av backparet Lukas Harnesk och Pär Forsman (nu dessvärre skadad sedan Falunmatchen, oklart hur länge). De har varit orubbliga, gjort det fantastiskt bra och jag vågar erkänna att jag sällan känner mig så trygg som jag gör med denna duo på planen. Att de får så många tvåor i innebandymagazinets betygsättningar är en ständig provokation, men samtidigt ett så tydligt tecken på att det är poängen som räknas. Ja, framåt alltså. För vem bryr sig om att hålla nere målen bakåt egentligen?

Framåt däremot har det skett ständiga justeringar och jag kan inte klandra tränarna ens en millimeter över detta. Det finns ju faktiskt så mycket potential att laborera med och ett flertal spelare att ta med i ekvationerna. Nu ska jag inte gå överstyr, men förenklat har Dalen ett antal möjligheter som alla känns tänkbara. För enkelhetens skull låtsas vi också att alla spelare är friska och krya (tyvärr är några drabbade av skador, exempelvis Jonas Landström nu, tidigare Andreas Carlbom m.fl.).

På backsidan: Lukas Harnesk och Pär Forsman Albin Carlsten Andreas Holmgren Ludwig Svensson

På centersidan: Wilhelm Vihtari Hansson Niclas Brolin-Ljung Johan Larsson (framflyttad till center, med Ludwig Svensson på backsidan i andra formationen)

På forwardsidan: Joel Grape Andreas Carlbom Daniel Sonidsson Jonas Landström Alexander Rönnlund Jacob Mäkeläinen

Vid första anblick bör allas reaktion vara: jisses vad många spelare att välja på! Frågan är också vilka Dalen framför allt vill satsa på, vilka kommer på sikt ge bäst resultat för laget under säsongen och även för framtiden? Notera att Rönnlund, Mäkeläinen och Carlsten tillhör IBK men spelar huvudsakligen med IBF för tillfället. Det gör ekvationen lite lättare, men personligen undrar jag också om någon av dessa spelare konkurrerar om en plats i någon av de andra formationerna? Närmast på tur måste ändå Joel Grape vara, en spelare jag inte tycker att Dalen fått igång på allvar och som dessutom satt på bänken senast vid förlusten mot Sirius. Jag vet inte om det berodde på någon annan faktor, men var det på grund av konkurrensen känns det inte bra och det faktum att formationen bänkades tidigt ska ses som ett kvitto. Tilläggas bör att backsidan den matchen var i obalans för första gången på länge i och med att både Pär Forsman och Mattias Ljunggren saknades.

Jag skulle dock gärna se att Grape får chansen att spela även i en annan miljö, exempelvis bör han åtminstone vara en tilltänkt kandidat för en vikarierande plats i exempelvis kombination med Jonas Svahn där de bådas kvickhet och snabba spelvändningar bör vara ett kort som borde kunna utnyttjas mot vissa motstånd. Grape har skapat farliga chanser mer eller mindre varje match han spelat, men haft svårigheter att sätta dem. Det känns som en mental grej och jag tror inte att bänken är rätt sätt eller ställe att luckra upp den. Joel värvades till Dalen för att göra mål och Dalen är i desperat behov av att få en uttalad och hungrig målskytt – det är dags att forma Joel Grape till den målskytten!

Ett utropstecken i tredjeformationen är helt klart och något glatt överraskande Daniel Sonidsson som visserligen tagit ständiga kliv i rätt riktning redan föregående säsong, men som på sistone verkligen visat prov på en fantastisk form och välförtjänt fått förtroendet att göra vissa byten när Dalen gått ner på folk i slutet av matcherna. Det är möjligen för tidigt att säga, men fortsätter Daniel på den inslagna banan tror jag att han mer eller mindre kan lyckas cementera sin plats i tredjeformationen och vara garanterad speltid från start. Det lämnar dock frågan vem som ska ha den andra forwardpositionen och vem som ska agera navet i form av center i femman? Det finns fördelar och nackdelar med alla alternativ, som jag ser det. Någon riktig kontinuitet har vi heller inte fått se över tid. Känslan är att det faktiskt finns en chans på träningarna och mellan matcherna att visa med vilja och form att spelaren förtjänar förtroende och det är nog samtidigt en bra miljö för att utvecklas som spelare. Och det bör innebära att spelaren som slutligen får chansen också gör allt för att visa att förtroendet var välplacerat. Nå, vi får se vad som händer nästa år!