Bortamatchen mot Sirius blev ett riktigt målkalas för Umeålaget som vann med tvåsiffrigt resultat för andra matchen den här säsongen so far. Jag kikade hemifrån TV-soffan och har skrivit några rader om generationsväxlingen, veteraner och om sparkapital. Klicka in och läs!
Sirius – IBK Dalen (3-10)
Traditionellt sett har Sirius varit ett lag som Dalen haft väldigt svårt för – eventuella vinster brukar ha varit knappa och knappast enkla, förluster inte ovanligt. Så har i alla fall min känsla varit. Och jag vet att förra säsongen var det idel lättnad och glädje när Dalen slog Sirius hemma. I år har Sirius haft många tuffa spelartapp där en hel del rutin lämnat och utan att ha speciellt ingående koll på Uppsalalaget har känslan ändå varit att Sirius har ett tunnare lag än vad de haft tidigare säsonger. Samtidigt är det precis vad som sagts om Dalen också...
En pirrande känsla
Inför dagens match var väl frågan många ställt sig, så även Dalen skulle jag tro, huruvida den starka inledningen med vinster mot både Storvreta och Falun även skulle hålla i sig mot de lagen som tippats lägre ner i tabellerna. Det är trots allt lite tradition för Dalens del att prestera bra mot topplagen och mindre bra mot övriga lag. Jag ska erkänna att jag själv var lite nervös, även om jag upplevt att Dalen känts ovanligt samspelta och att den där pirrande känslan har funnits av att laget är mentalt med, drar och krigar åt samma håll. Som den där känslan som ger gåshud när Dalen spelar borta, täcker bort ett viktigt skott och det enda som hörs i sändningen och arenan är ljudet av Dalenbänken som jublar för varandra som galningar. Det brukar båda gott, men den kan infinna sig där lika snabbt som den kan vara borta. Dalen brukar blanda och ge... Men idag gavs det verkligen!
Tvåsiffriga... Dalen...?
Av tre spelade matcher har Dalen – "målsnåla Dalen", "tråkiga Dalen" – mäktat med inte bara en utan hela två matcher tio gjorda mål vardera av Umeålaget! Det är förstås för tidigt ännu för att dra några större slutsatser, men visst är det imponerande. Och visst har snacket kring Dalen inför säsongsstarten handlat mycket om att Umeålaget inte skulle hantera förlusterna av bland annat Patrik Rokka och Jim Johansson jättebra. För många poäng gick förlorade menades det. Trots detta har Dalen gått bra, ja, faktiskt bättre än... på väldigt länge? Förklaringen? Tja... till att börja med blir många av Dalens unga lovande spelare som Alexander Hedlund och Anton Åkerlund bara bättre och bättre och har fått fin utdelning hittills. Lägg dessutom till att värvningar som Linus Holmgren och Wilhelm Vihtari Hansson har kommit in snabbt i spelet och visat klass, samt att veteraner såsom Mattias Wallgren, Ketil Kronberg och Jonas Svahn har gjort precis allt man kan förvänta sig av dem och kanske dessutom lite mer därtill. Sammantaget har det gett en god helhet där Dalen visat fin styrka i samtliga av säsongens tre första matcher och nio inkasserade poäng är kvittot för detta.
Sparkapital och formtoppar
Jag tänkte bara kort nämna det här med att det ibland pratas om det här med att vara formtoppade, ofta i sammanhanget av att just ha förlorat en eller flera matcher. Lite i stil med att det är okej, vi ska ju inte vara som bäst nu. "Vår formtopp kommer senare." Som om det är ett medvetet val att inte ha en god form. Märkligt. Betydligt värre är det förstås när det dessutom tilläggs att motståndarna har sin (planerade) formtopp nu, lite som en slags förklaring till varför de vann den aktuella matchen mot det egna laget. Det kanske bara är jag som stör mig på detta sätt att uttrycka sig på, men det låter mest som ursäkter. Kan vi inte bara konstatera att alla lag på elitnivå självfallet strävar efter att nå sin högsta nivå och att slå sina motståndare, men att om två lag möts vilka båda presterar på deras högsta nivå (formtoppen), kommer sannolikt det bättre laget också vinna av dessa två. Jag fattar att det finns strategiska matcher, alltså matcher där vissa lag kanske inte satsar fullt ut eftersom det inte är matcherna de ska vinna, men jag tycker att det är för svagt att prata om den egna formen på det sättet för att ursäkta sina förluster. Konstatera bara att det är för dåligt, vi var för dåliga, vi kommer ge igen och vara så sjukt mycket bättre framöver! Och sluta upp med att indirekt förminska motståndarnas prestationer, fånerier!
Anyways, med det lilla gnället ute ur mitt system gör jag den smidiga övergången till sparkapital. Alltså, jag tänker i stil med att många lag har mer att ge – ofta i form av spelare som sannolikt inte nått sin fulla potential, fått utlopp för vad de kan och så vidare. I Dalen slås jag direkt av att Joel Grape Tjernström inte fått träff ännu, vilket känns helt absurt med tanke på de resultat Dalen presterat so far. För den som missat det är Joel en spelare som utstrålar offensiv glöd ut i fingerspetsarna och jag kan knappt bärga mig till dess att han får visa vad han går för på planen på riktigt. Joel Grape är helt klart ett av Dalens sparkapital som laget förhoppningsvis kommer kunna nyttja under säsongen och i ett eventuellt slutspel.
Jajaja, rants hit och spekulationer dit, men matchen då?
Nå, matchens tio första minuter var ärligt talat riktigt tråkiga och ganska tafatta. Tack och lov finns ett botemedel som heter Ketil Kronberg som kryddade bort känslan av en smaklös match och snyggt satte ett backhandmål som inledde Dalens målskörd som hann bli hela 0-9 innan hemmalaget Sirius gjorde sitt första mål i matchen. Jag måste dock ärligt säga att matchen aldrig blev riktigt spännande och det var nog en match som bara Dalensupportrar kan ha uppskattat att följa hela vägen. Sirius var bleka, Dalen alldeles för bra och skickliga på att straffa Sirius för de misstag som gjordes.
Raketbränsle
Förutom att Dalen fick göra många mål, vilket förstås alltid är roligt, noterade jag Jonas Svahn som flög mer än en gång igenom ett stillastående (eller känns det bara så vid jämförelse?) Sirius – något han gör relativt regelbundet oavsett motstånd och dessutom med en utstrålning som får det att se så lätt ut. Jim Johansson svarade Jesper Gribe (Innebandysurr) på Twitter att Dalen äter snö på frågan om vad Umeålaget äter till frukost egentligen, men jag tror bannemig att Jonas äter raketbränsle åtminstone inför matcherna. Delar han med sig av det till både Anton Åkerlund och Viktor Nystedt också tro? Ja jisses vad de kan springa...
Uttryck för glädje
En annan notering jag gjorde var att jag plussade för målgesterna mellan bland annat Linus Holmgren och Anton Åkerlund. Det är ingen hemlighet, jag gillar målgester! Eller ja, jag gillar egentligen uttryck för glädje och firande: målgester, målvaktsgester (á la John Stiglund och Måns Parsjö-Tegnér), rå glädje i stil med Ludwig Svensson och diverse uttryck för en skön sammanhållning i gruppen. Och just den goda sammanhållningen i gruppen är något det pratats om i Dalen, inte minst av Lukas Harnesk som nämnde den goda stämningen i laget på och utanför planen som både en nyckel och styrka när jag och Maria pratade en stund med honom för några veckor sedan. Jag är benägen att hålla med honom, det tenderar att märkas när Dalen mår bra som lag – sammanhållningen är viktig!
#SammaGamlaDalen