Med tre matcher spelade i semifinalserien mellan Storvreta och Dalen behövde jag skriva av mig. Dagens inlägg tar upp exempel på föredömen och faktorer som varit viktiga i matcherna som varit, men berör även bättre och sämre exempel på rivalitet.
Det har blivit lite längre mellan inläggen än vad jag brukar låta det bli, vilket inte alls beror på innebandyn, men det ger mig samtidigt möjligheten att blicka tillbaka över ett något större spann än enbart den senaste matchen. Samtidigt är det känslorna efter den senaste matchen som får mig att ivrigt sätta mig ner vid tangentbordet nu denna lördagmorgon. Varför? Igår var det mer eller mindre vinna eller försvinna för Dalen i semifinalserien mot Storvreta, skarpt läge – och skillnaden mellan 3-0 i matcher till Storvreta och 2-1 är rätt så gigantisk, något som kommentatorn vid SSL-play påminde oss tittare om ständigt samtidigt som denne även påpekade att Storvreta varit obesegrade i IFU Arena sedan Dalen slog Storvreta i den inledande matchen av säsongen. Nu blev det dock gästande Dalen som stod som segrare när slutsignalen ljöd i IFU Arena efter att Anton Åkerlund med otrolig precision sköt in det ack så viktiga segermålet på en fin passning från Linus Holmgren.
Från matchen tar jag annars med mig en blandning av prestationer, situationer och intryck där min absoluta höjdpunkt måste vara hur mycket respekt och vördnad jag känner för Ketil Kronberg som med skadad fot reste ner till Uppsala för att hjälpa sitt Dalen på planen. I stundens allvar lyckades Kronberg under intervjun mellan perioderna både utstråla känslan av att inget var över, att varken lagkaptenen eller Dalen på något sätt gett upp, samtidigt som han berömde motståndaren Storvreta som löste Dalens press på ett bra sätt. Ödmjuk och så mycket föredöme, Ketil Kronberg står för så mycket andra borde ta lärdom av!
Känslor väcktes förstås också när Robin Nilsberth såg till att förvalta ett av Storvretas numerära överlägen och tydligt vänder sig om och firar mot Dalenbänken. Det är inte vackert, men samtidigt är det roligt och hör på något sätt till för att skapa känslor mellan de båda lagen. Fler känslor blev det också när Linus Holmgren desarmerade en sisådär fyrtiosju jobbiga situationer i hemjobbet och bjöd på både mål och assist. Linus Holmgren... han gör ta mig tusan allt bra!
Slutligen går det inte att missa hur mycket Måns Parsjö-Tegnér betyder för Dalens framgångar. Om någon höll Dalen kvar i matchen de där första två perioderna när Storvreta fick alldeles för många chanser, särskilt i första perioden, var det Måns! Det är löjligt att se hur mycket Parsjö-Tegnér växer när det gäller som allra mest och kan någon faktor vara den som får bägaren att rinna över till Dalens favör i denna semifinalserie är det denna. Det pratas inte sällan om vikten av att ha en skicklig målvakt för att kunna gå långt i svenska superligan och Måns Parsjö-Tegnér är väl definitionen av just detta!
Matchserien i en kort sammanfattning?
Utan att gå in för mycket på detaljerna i de första matcherna kan jag väl på bästa sätt summera dem som att den första matchen var en snöplig förlust på målsnöret (övertid) och den andra matchen var ett ganska stort bottennapp där framför allt en svag period bäddade för hela förlusten.
Betydligt roligare är det att få nämna några av de positiva faktorerna för Dalens del från de första två matcherna. Det går ju till exempel inte att undgå hur mycket Mattias Ljunggren betyder för Dalen. Nyckeln och en viktig förutsättning för att kunna slå Storvreta i en enda match eller period är förstås att försvaret sitter nästan helt perfekt – och en högst bidragande spelare till detta är Ljunggren som läser spelet fenomenalt och gör det svårt för motståndarna i närkamperna. Jag får bokstavligen gåshud av att se Mattias Ljunggren spela slutspelsinnebandy, här trivs han uppenbarligen som allra bäst!
Två andra spelare som uppenbarligen stortrivs är Daniel Sonidsson och Sebastian Degeryd! Två spelare som enligt allmänna uppgifter står utan kontrakt, men båda är nära en förlängning med Dalen. Nu är det visserligen ingen hemlighet att Dalen tar tid på sig att meddela om förlängningar och försök att få Christian Hjort eller Urban Karlsson att avslöja något är meningslöst, men kom igen – fixa signaturerna already! Sonidsson och Degeryd har varit två av Dalens viktigaste spelare i slutspelet och jag har hyllat hela deras femma förut och hur de ger en känsla av spänning för publiken så snart de kliver på planen. Jag skulle kunna skriva en hel drös med hyllningar just nu, men får väl nöja mig så här så länge. Håll koll på denna duo!
Mindre bra och betydligt bättre exempel på rivalitet
Ett ämne jag dragit mig för att beröra, särskilt i affekt, men jag kan inte låta det vara orört genom hela slutspelet. Hybris och underskattning är något som fungerar som tändvätska för mina känslor och jag ville så gärna se Dalen vinna (vilket inte är något konstigt), men även Storvreta förlora (vilket inte är likt mig). Det är något osmakligt att efter en vunnen jämn match med en nästan besviken ton enbart kommentera hur mycket högre nivå det egna laget har i sig, samtidigt som motståndaren uppenbarligen gjort en riktigt bra prestation (se match 1). Det utstrålar en känsla av hybris. Ödmjukhet är förstås inte en självklarhet, spelare får väl vara kaxiga om de så önskar, men jag tror verkligen att det går att vara både stolt och nöjd över sin egna prestation utan att samtidigt direkt eller indirekt förminska motståndarna. På samma sätt är det ocharmigt att efter en förlust insinuera att motståndaren tvingar fram en tråkig slags innebandy som det egna laget vägrar spela (se match 3). För mig hade känslan av rivalitet mellan Dalen och Storvreta svalnat något sedan den var högst levande några år tidigare, men nu får jag väl tacka diverse uttalanden för att känslorna hos mig själv åter väckts. Det gör serien mer levande för mig.
Annars läste jag ett fint reportage från Västerbottens-Kuriren där bröderna Harnesk, Lukas och Andreas, blivit intervjuade inför semifinalserien. Andreas tränar Storvreta och Lukas är som ni väl känner till en av Dalens mest uppoffrande backar. Den typen av rivalitet, med någon retsam pik som slängs åt den andre gör mig å andra sidan glad. Artikeln är plus-låst, men finns här för den som har en prenumeration https://www.vk.se/plus/2743047/brodrakamp-i-semifinalkan-vara-ett-monster
Jag och Maria träffade även inför senaste hemmamatchen en trevlig journalist från Norran som rest till Umeå för att intervjua Dalens Skellefteåstjärnor. En bra vinkel för artikeln och i temat stjärnor som växer fram, något jag själv tycker är extra roligt med just slutspel. Artikeln är plus-låst men finns här för den som är intresserad: https://www.norran.se/sport/innebandy/pa-vag-att-bli-stjarnor-kan-na-hur-langt-som-helst/
Nästa hemmamatch...
... spelas på måndag klockan 19.00 i Umeå Energi Arena och jag hoppas verkligen att publiken tar sig dit. Och väl där vill jag att publiken klappar, tjoar och låter! Herregud, hur kan det vara så stor skillnad från match till match? Vissa gånger tar det bokstavligen en liten klapp från något håll för att få igång hela publiken, medan det andra gånger är som om någon tvingat dit publiken för att titta på något de inte vill se. Vad fan, det är Dalens ansvar att underhålla oss, men det är vårt ansvar på läktaren att bidra till stämningen och ge Dalen den inramning de behöver för att kunna spela på sin högsta nivå! Slutspelsinnebandy... what more can you ask for? Nu njuter vi när vi har den på hemmaplan!