I detta blogginlägg ville jag passa på att skriva några rader om en av säsongens stora snackisar: Dalens nya spelsystem! Det gick dock inte att röra vid detta ämne utan att samtidigt nämna något om landslagsspelare, skadorna som drabbat laget och om de många lånen som varit något av en överraskning under en svår period.
Ett nytt spelsystem
En av säsongens snackisar har varit Dalens nya spelsystem med en betydligt högre press och mer definierad av "hög risk/hög utdelning" än riskminimering - ett arbete som pågått under flera år, men som nu i flera avseenden tagit väldigt stora kliv framåt i genomförandet. I sociala medier har det varit knäpptyst om "tråkiga Dalen", en beskrivning som dock i stället tillskrivits andra lag - av deras motståndare. Det har fått mig att fundera lite över det här med hur olika lag spelar och hur det upplevs av andra. Vem ska egentligen bedöma om ett lag spelar "rolig innebandy"? Laget själva? Motståndarna? Publiken eller supporterna?
Personligen har jag alltid haft extra mycket förkärlek för jämna matcher som betyder något för båda lagen. Det har varit mindre viktigt om det svängt mycket fram och tillbaka med många mål, eller om det varit en mer tillknäppt tillställning och ställningskrig på planen. Däremot råder det ingen tvekan om saken att Dalens nya sätt att spela på är väldigt tilltalande och publikbefriande för mig som åskådare - det händer någonting hela tiden och det kanske är en av innebandyns starkaste säljargument om vi ska jämföra sporten med till exempel fotbollen där intensiteten för tittaren är klart lugnare.
Landslagsspelarna
Nyligen stod det även klart att det svenska landslaget på herrsidan får en ny uppsättning förbundskaptener i form av Niklas Nordén och Thomas Brottman. De gick nyligen ut med en lista över 41 landslagsaktuella spelare i syfte att motivera dessa att fortsätta göra sitt yttersta för att i slutändan få möjligheten att dra på sig den blågula tröjan när världen återgår till någon slags normal tillvaro och landskamper äntligen kan spelas igen såsom det ska vara. I sociala medier efterfrågas mer debatt, jag ser en del tidningsartiklar florera där tränare kallar andra lags spelare för ett hån att de är med och diverse nedlåtande kommentarer. Själv är jag inte alls den bäste att uttala mig om vilka som hör hemma i landslaget eller inte i en större skala, men däremot är jag så fruktansvärt nöjd över att hela fyra spelare från Dalen fanns med i listan av uttagna spelare.
Jag har knappt mäktat med bloggandet under en längre tid, sorry, men har relativt flitigt hyllat både Christoffer Andersson (CA) och Rasmus Andersson i sociala medier och i Dalenpodden tillsammans med Maria. Christoffer som slår helt fenomenala passningar, prickskjuter genom och förbi täckande motspelare och pressar hårt, högt och lurigt vinner bollar som skapar lägen för hela hans formation har varit en ren fröjd att följa under säsongen som varit. Jag vågar påstå att CA gjort hela hans femma bättre och den form och den utveckling han visat under säsongens matcher som varit har gjort honom förtjänt av att både vara med i listan över landslagsaktuella spelare likväl som till att bli en personlig favorit jag vill se på planen!
Vad gäller Rasmus är det väl ingen nyhet att jag redan var mindblown över hur bra Rasmus presterade på en gång i Dalen när han värvades in inför föregående säsong och jag har nämnt i olika sammanhang att han har kvaliteter för att bli landslagsspelare. Denna säsong har han bara fortsatt utvecklas och för att citera någon som inte ville nämnas vid namn, men som spelat mot Rasmus är han "kanske den jobbigaste backen att möta i världen". Rasmus spelar med en imponerande intensitet, gör det fruktansvärt jobbigt för motståndarna samtidigt som han har fina offensiva kvaliteter, är ett ständigt hot vare sig det gäller spel fyra mot fyra, fem mot fem, power play eller box play och att han dessutom måste vara en av SSL:s absolut bästa tekare gör inte saken sämre. Kan det ha varit en av innebandyns mest underskattade värvningar när han värvades över från Thorengruppen till Dalen? Jag erkänner att jag inte heller anade hur klockrent han skulle passa in i Dalen, men det är därför jag bara bloggar en massa personliga åsikter medan andra sköter sånt där sportchefande.
Skadorna, skadorna och åter igen... skadorna?!
Precis som utropstecknen kring Dalen är många finns det även en del frågetecken. Varför har laget drabbats av så många skador? Är det en fråga om otur, eller en konsekvens av det nya spelsättet? Hur mår Ludwig Svensson, den senaste i raden drabbade och vars smärtsamma vridande i plågor fortfarande finns som ett obehagligt minne på min näthinna. Hur går det för Ketil Kronberg, innebandyvärldens mest sevärda spelare, eller Daniel Sonidsson som inledde säsongen i en helt galet bra form? Det känns som om jag kan skriva hur länge som helst om jag ska lista alla spelare här, men det kan knappast ha undgått någon att listan med frånvarande spelare legat runt fem till åtta spelare per match under hela säsongen.
Lånen?
Något som däremot visat sig bli en positiv överraskning i allt det negativa som varit kring skadorna har varit Dalens prestationer likväl som att vi fått njuta av flera av de inlånade spelarnas kvaliteter. Dalens samarbetsklubb Mlada Boleslav lånade ut några spelare till Dalen tidigare under hösten och för närvarande har Dalen haft inlånade spelare i form av Claudio Laely från Schweiz, Emil Wiklund från Gamla Stan och Viktor Hammarstedt från Sundsvall FBC. Tidigare fick vi även se Piteås Erik Nilsson, en spelare vi säkerligen är många som längtat efter att få se i Dalens färger, om så för bara en match eller två.
Jag vet inte hur ni andra känner, men personligen har jag av Dalens alla lån under säsongen fastnat allra mest för nämnde Wiklund från Gamla Stan som jag hoppas kommer att göra samma kliv som flertalet av Dalens många spelare gjort från Skellefteå till Umeå på heltid så småningom. Jag blir alltid hänförd av unga spelare som kan gå in direkt från division 1 till hetluften i SSL som om det vore en självklarhet - jobbar hårt, håller huvudet kallt i svåra situationer, har fin teknik och sliter för kedjekamraterna och laget.
Det har även varit intressant att få se Måns Parsjö-Tegnérs målvaktskollega, Anton Grönlund, som är ny för säsongen i Dalen och som fått vikariera för Måns i två matcher hittills vad jag noterat och som gjort det förvånansvärt bra! Grönlund har ett imponerande lugn, har vuxit sig in i matcherna, visat prov på ett bra sinne för att läsa spelet och kan definitivt vara nöjd över sina insatser!
Önskelistan
Vad jag önskar mig av Dalen framöver? Jag önskar mig ingenting mer än att vi får slippa skadorna nu och att fler spelare börjar återhämta sig och blir redo för spel. Jag vill höra Ketil skrika på någon slags svensknorska för att elda på sina spelare, se Sebastian Degeryd dra upp ett sånt där märkligt skruvdragskott i bortre krysset och jag hoppas få se Albin Carlsten spela innebandy igen.
I morgon väntar nästa match för Dalen och för motståndet står serieledande Storvreta. En traditionellt tuff match som brukar vara bland de mest underhållande vi får se under säsongerna.
Nu kör vi Dalen, fortsätt kämpa!