Jag har länge sagt till mig själv att jag ska avhålla mig från att skriva om detta. Nå, utöver enstaka missnöjd kommentar på Twitter möjligen, men nu kände jag lite att bägaren ändå rann över till slut. Här kommer alltså delar av mina tankar kring förbundets beslut att degradera IBK Dalens damer under pågående säsong med anledning av Covid-19 och hanteringen av detta.
Med det första inlägget på plats och ur världen tänker jag att pressen förstås är betydligt lägre på mig när jag nu ger mig på att fortsätta blogga några rader. Jag lovade att det skulle komma lite fler tankar kring silly season, men det får vänta lite. Dessförinnan har jag något jag behöver få sagt gällande några av de beslut som fattats inom innebandyn med anledning av Covid-19. Jag antar att jag även borde varna känsliga läsare för syrliga kommentarer...
En abrupt avslutning på säsongen
Om det nu möjligen undgick någon medförde spridningen av Covid-19 i Sverige att många sporter valde att abrupt avsluta sina respektive pågående säsonger för att skydda samtliga inblandade, så gjorde även innebandyn. Det medförde också att många sporter i elitsammanhang tvingades ta ställning till hur detta skulle påverka serierna och lagen som spelar i dem, eller med andra ord helt enkelt: vilka lag skulle flyttas upp respektive ned i seriesystemen? Flera sporter valde att göra de serieförflyttningar som kunde göras, men att samtidigt låsa alla övriga ned- och uppflyttningar där serierna inte var färdiga eller ett kval krävdes.
I innebandyn stod det däremot snart klart att serierna skulle avslutas rakt av och att de lag som befann sig på nedflyttningsplats skulle flyttas ned och att de lag som vunnit sina serier skulle flyttas upp utan att några kvalmatcher skulle spelas. I svenska superligan visade det sig att det fanns ett lag vars öde skulle komma att påverkas särskilt hårt av förbundets beslut: IBK Dalens damer.
Ett förödande beslut
När svenska innebandyförbundet (SIBF) fattade beslutet om att rådande tabeller skulle gälla även för nedflyttningar var Dalen det enda laget vars säsong ännu inte var spelad i sådan utsträckning att det kunde konstateras med säkerhet huruvida de var på säker mark i tabellen eller inte. Det återstod nämligen matcher kvar där Dalen och seriekollegan Warberg var inblandade i en tät strid om den åtråvärda platsen att få hålla sig kvar i den högsta serien. Det hade med andra ord rent sportsligt inte avgjorts ännu att Dalen skulle flyttas ned till allsvenskan. Den tillfälliga tabellen förankrades dock som slutresultat genom förbundets beslut och det blev klart att Dalen ansågs ha förlorat sin plats i svenska superligan.
Dalen gjorde en namninsamling som senast jag kollade hade över två tusen underskrifter med representanter från hela landet och vädjade till SIBF om att ändra beslutet och hänvisade bland annat till de sportsliga skälen, alltså att det var felaktigt att degradera ett lag som inte spelat färdigt och som hade en chans att hålla sig kvar, men beslutet stod fast. Det överklagades och Dalen ifrågasatte även huruvida beslutet på formella grunder kommit till på rätt sätt , men Riksidrottsnämnden avslog Dalens överklagan. Beslutet stod fast.
Alternativa lösningar?
Vilka alternativ fanns det då att tillstå? Det lyftes från många olika håll förslag om att serien tillfälligt skulle utökas till 15 lag för den kommande säsongen. Alltså, att den kommande säsongen, för en enda säsong, skulle ha ett lag fler än under vanliga omständigheter och att tre lag därefter skulle åka ut för att normalisera antalet lag till 14 igen inför säsongen därefter. Rimligt, kunde tyckas och så ansåg även flera representanter från övriga föreningar öppet i olika sammanhang. Orimligt, ansåg dock SIBF som vidhöll att det inte skulle bli aktuellt att utöka antalet lag i serien tillfälligt.
Skälen för att inte undanta Dalen från en degradering?
Jag hoppas att ni också, likt mig, undrade på vilka grunder SIBF valde att stå fast vid beslutet, att inte lyssna på Dalens vädjan. Varför ansågs det orimligt av förbundet att utöka serien tillfälligt? Eller var det alls möjligt för förbundet att göra det?
Med tanke på dess känsliga natur hade jag förväntat mig ödmjuka och informativa svar från förbundet i de olika mediesammanhang som frågan hanterades och bemöttes. Möjligen något om att regelverket innebar ett hinder och att frågan var om detta hinder kunde och skulle överbryggas, i samråd med föreningarna. Uppriktigt talat blev jag dock i stället både förvånad och besviken över de förklaringar som lämnades och de uttalanden som gjordes bland annat av SIBF:s ordförande i samband med detta.
Av Sveriges televisions rapportering framkom bland annat att ordföranden hänvisade till att SIBF tog det aktuella beslutet mot bakgrund av en utredning som gjordes av tävlingsutskottet. Till grund för beslutet att inte utöka ligan tillfälligt för en säsong menade SIBF, enligt ordföranden, att frågan varit uppe tidigare två gånger hos tävlingskongressen där den även röstats ned båda gångerna. Skillnaden var bara att de båda frågorna vilka tävlingskongressen röstat ned gällde tiden före Covid-19 brutit ut och de gällde således inte alls de omständigheter som frågan gällde nu, vilket borde ha nämnts i sammanhanget.
Tveksamma grunder
Det känns i min mening väldigt tveksamt att motivera ett beslut om att inte tillfälligt utöka serien för en säsong mot bakgrund av rådande extraordinära omständigheter, med hänvisning till att tävlingskongressen prövade frågan tidigare om att generellt utöka serien, men under normalt rådande omständigheter. Tävlingskongressen hade med andra ord inte alls prövat samma fråga och betydelsen av de tidigare besluten borde mer eller mindre varit obefintlig för prövningen av de nu rådande omständigheterna!
Lägg dessutom till att SVT sport även ställt frågan till 13 av de 14 lag som spelade i svenska superligan (i samband med beslutet om Dalens degradering och därmed med andra ord i förhållande till den nu rådande situationen) och att 10 av föreningarna svarade ja på frågan om de ansåg att serien tillfälligt skulle utökas, en förening svarade nej och två valde att inte ta ställning i frågan. Motsägelsefullt... men motsägelsefullheten i SIBF:s beslut blir dock bara värre, vilket jag ska återkomma till mer nedan.
Sportslig rättvisa och mindre lämpliga jämförelser
Samtidigt ställde SVT Sport frågan till ordföranden om hur denne såg på den sportsliga rättvisan som Dalen inte ansåg att de fått. Svaret? Hämtat här från artikeln hos SVT:
”Jag tror inte man kan prata om rättvisa i dessa tider. Coronapandemin är inte rättvis. Den slår inte rättvist, vissa förlorar sina närstående, vissa får jobba jättemycket, det är ingen rättvisa i detta. För vår del handlade det om att fatta ett beslut som var så genomtänkt som möjligt med den situation som vi hade och de regler som vi har och det tycker vi att vi har gjort.”
Jag förstår att budskapet ordföranden försökte förmedla var att det råder tuffa tider och att det då kan behöva fattas svåra beslut och att de gjort så gott de kunnat, i deras mening. Problemet är bara att jämförelsen saknade relevans för det beslut SIBF tagit, samt för den process som ledde fram till beslutet. Det är inte särskilt konstruktivt att göra den här typen av jämförelser på samma sätt som om den missnöjde kunden hos en restaurang framför att maten denne fått inte var korrekt tillagad och får till svar av den som lagat maten att ”tråkigt att du känner så, men det finns människor som inte har råd med mat och som svälter, det finns ingen rättvisa i detta”.
Pandemin är förstås fruktansvärd på många sätt, men alla dessa fruktansvärda följder är samtidigt inte relevanta för den faktiska frågan: är det rätt eller fel att degradera laget under dessa omständigheter? För att fortsätta med liknelserna: ordförandens roll var inte i sammanhanget att lindra smaken på den äckliga medicinen med att dölja den i fruktkräm, det var att förklara varför medicinen behövde tas över huvud taget. Att världen är orättvis är inte ett fullgott svar!
Motsägelsefullheten som bara gör det värre
Jag lovade att jag skulle återkomma till något som i mina ögon dessvärre bara gör situationen och SIBF:s beslut gällande degraderingen värre. Ett av kraven för att spela i bland annat svenska superligan är att föreningarna följer kraven som följer av elitlicensen. Dessa innefattar exempelvis att föreningarna ska ha en auktoriserad eller godkänd revisor och att det egna kapitalet vid bokslutet 30 april måste vara positivt. Föreningar som inte följer kraven och exempelvis inte har ett positivt eget kapital vid bokslutet år 1 får nästkommande år på sig att med handlingsplan återställa det negativa kapitalet. Om detta inte lyckas under år 2 ska föreningen degraderas. Varför är detta relevant då?
Jo, det var nämligen så att det nu blivit officiellt att Storvreta, som inte uppfyllt kraven för elitlicensen och som stått under handlingsplan, undslapp degradering med hänvisning till att det förelegat särskilda skäl på grund av Covid-19. Jag tänker inte ta ställning specifikt till Storvretas vara eller icke-vara här, men kan spontant känna att det generellt känns rimligare att fria än fälla i extraordinära tider som dessa. Det jag dock inte förstår är hur det alls kan vara försvarbart att skoningslöst och med hänvisning till Covid-19 degradera Dalen, med ett dåligt motiverat beslut och budskapet ”tough luck, det är tuffa tider! Deal with it!” samtidigt som Storvreta skonas från kraven som gäller för elitlicensen, även detta med hänvisning till Covid-19.
Herregud SIBF, vad håller ni på med? Skärp er för fan och lös problemet! Om ni ska behålla er trovärdighet vad gäller hanteringen av de svåra besluten i samband med Covid-19 får ni vara konsekventa och ha lite känsla för rätt och fel. Förhållningssättet måste ändå vara att sträva efter en rättvis grund som även baseras på sportslig rättvisa. Gör om och gör rätt!