Mot bakgrund av den situation Dalens herrar befinner sig i kände jag att det var dags att damma av det gamla tangentbordet för att skriva ner några rader i bloggen. Vad är det egentligen som händer i Dalen? En fråga det inte är helt lätt att sätta fingret på...
Laddad med mitt starkaste kaffe och flera veckor av samlade tankar tar jag till tangentbordet och bloggen när några rader på twitter inte längre räcker till för att vrida och vända på vad det egentligen är som händer med IBK Dalens herrlag just nu. Jag vill egentligen vrida tillbaka tiden hela vägen till Dalens bortamatch mot Visby den 16 november där Dalen förlorade med uddamålet under ordinarie tid; en match där Dalens svaga inställning innebar tre förlorade poäng, men framför allt också den match jag upplever som symboliserar starten på en nedåtgående trend som är ganska svår att helt och hållet förstå sig på.
Dalens form de senaste tolv matcherna
Sedan förlusten mot Visby har Dalen, med Visbymatchen medräknat, spelat tolv matcher och vunnit två. Här vore det lätt att kort och gott dra slutsatsen att Dalen är i en urusel form, men tittar vi lite närmare på resultaten går det samtidigt att utläsa ett annat mönster. Vinsterna kom mot två av seriens absolut tuffaste motstånd, Pixbo och Storvreta och spelades dessutom på bortaplan. Vad säger detta om Dalen egentligen?
Fortsätter vi sedan med att titta närmare på förlusterna noterar vi att närmare hälften av matcherna togs vidare till övertid varav tre dessutom gick hela vägen till straffar, men där drog dock Dalen det kortare strået i samtliga matcher. Beroende på hur man ser det är det antingen ett styrkebesked att ta en match till övertid, eller ett svaghetstecken att inte lyckas avgöra under ordinarie speltid; frågan jag ställer mig är dock i stället om det inte är samma problem under ordinarie speltid som ställer till det för Dalen i övertid och under straffarna.
Djupdykningen fortsätter och vi tittar slutligen närmare på de kvarstående förlusternas resultat. Förutom i matcherna mot Falun (och i förlusten mot Linköping med 7-9) har Dalen förlorat med uddamålet i samtliga förlorade matcher. Frågan jag ställer mig är vad är det egentligen som händer med Dalen? Och vilken form är Dalen i?
Dalen – ett lag med mycket kvalitet men som "läser för mycket innantill"?
I likhet med flera av topplagen i serien har Dalen vad som krävs för att kunna driva upp tempot i matcherna och använda detta till sin fördel. En majoritet av matcherna detta inlägg handlar om har också innehållit underhållande fartfylld innebandy, jämna kamper och känslan av att Dalen skapat chanser och möjligheterna för att ta kommando i matcherna. Lägg därtill att Dalen även avlossat fler skott på mål än motståndarna i sju av de tolv matcherna sedan Visbymötet och bortsett från Falun varit jämna med motståndarna i de övriga matcherna. Samtidigt har målen uteblivit och skärpan har inte riktigt funnits där. Dalen har också haft svårt att hantera uppställda försvar och spelet i numerärt överläge har stundtals varit förvånansvärt långsamt och oambitiöst.
Det är något jag funderat en del över; hur kan Dalen som har en hel mängd med skickliga spelare som både kan och ska spela med mycket fart såsom Jonas Svahn, Viktor Nystedt, Anton Åkerlund, Linus Holmgren m.fl. samtidigt få så oerhört svårt att dyrka upp motståndarnas försvar och skapa farliga chanser? Och när chanserna väl har funnits, varför har Dalen haft så svårt att sätta dem?
Det är väl knappast någon djupare analys att dra slutsatsen att mycket sannolikt sitter i huvudet på spelarna själva, men jag undrar samtidigt om det kanske tråkigt nog är så enkelt ändå. Dalen har både på pappret och rent spelmässigt många gånger haft det bättre laget, men i slutändan måste bollarna också in och det får inte missas så många lägen som det gjorts nu i drygt två månaders tid. Och jag tror absolut inte att det är så att spelarna saknar rätt inställning – jag vet med säkerhet att de vet vad som krävs och att de går in helhjärtat för att vinna matcherna.
Det jag däremot tror lätt kan hända är att det letar sig in en omedveten osäkerhet som kan bli den där lilla skillnaden mellan att kunna spela avslappnat och instinktivt eller att falla tillbaka på ett inövat men också stelare spel. Det är lite som att hålla i en viktig presentation av någonting man kan utan- och innantill, det blir i regel som allra bäst att tala utifrån egna ord och erfarenheter och som mest intressant för åhöraren, men nervositet gör det lätt att falla tillbaka på tryggheten i att läsa presentationen innantill utifrån förberedda texter för att inte riskera att göra några felsägningar. Tryggare, men i regel också av betydligt sämre kvalitet. Det är dags för Dalen att så att säga sluta läsa innantill och i stället lita på den otroliga kompetens och skicklighet som finns i laget – jag har sagt det förut, men detta är nog det bästa Dalen jag sett på många år! Däremot har Dalen själva inte kommit upp i den nivå de besitter.
Vad ska Dalen göra annorlunda då? Några exempel:
Ja, det är väl egentligen en fråga Jonatan Brolin och Urban Karlsson framför allt ställer sig, men kanske måste spelet bli lite enklare. I stället för att ta den där andra eller tredje passningen måste Dalen gå rakare på avslut och sluta fundera eller krångla till det så mycket. Och utnyttja spelare utifrån deras spetskvaliteter ännu mer!
Power play
Dalen är för närvarande rankade på 10:e plats i serien vad gäller power play enligt siffror jag utläser på ibXstat och om jag ska använda power play-spelet som ett exempel upplever jag att det nästan ser ut som om vi tänker både en eller två gånger för mycket vid varje passning. Här läser vi absolut innantill: det går långsamt och nästan plågsamt planerat, varje passning tas noggrant emot och vi ser oss omkring före vi skickar bollen vidare och vi bygger inte egentligen upp någon större press på motståndarna som lugnt och följsamt kan hålla ordning på boxen. När avsluten sedan väl kommer är det ofta utan att vi egentligen utnyttjar spelarövertaget vi har, det känns ofta framtvingat och inte sällan går de då snöpligt i täck eftersom boxen inte utmanats nämnvärt. Vi förlorar både viktig tid och nödvändigt momentum.
Själva uppställningen är det däremot i regel inga fel på, även om jag inte skulle ha något emot om vi kanske även tog mer vara på att Mattias Ljunggren finns och kan förstärka som dirigent om så behövs, men det jag efterlyser är mer instinktivt spelande och något mindre eftertänksamhet. Om jag skulle vända mig till spelarna skulle jag säga att ni vet vad ni ska göra, gå in och gör det!
Nu förenklar jag förstås och eventuella tränare som läser detta slår sig säkert för pannan, men få fart på bollen, dyrka upp boxen och ta vara på chansen direkt när luckan uppdagar sig. Och chanserna kan förstås se olika ut så det gäller att ha en uppställning med flera olika typer av spelare, men det har ju Dalen! Med avslutare som exempelvis Sebastian Degeryd eller Christoffer Andersson har vi sylvassa skott som vi kan ta utifrån bara vi fått boxen ur position, samtidigt har vi Anton Åkerlund som är farligt effektiv framför målet och spelare som Jonas Svahn och Ketil Kronberg som kan få bollen till honom eller själva trycka in den vid behov med Åkerlund på eventuella returer. Vi borde ha ett av seriens bästa power play, men spelar vi bara på halvfart kommer vi inte att nå dit.
Fler exempel, rakhet och spelares spetskvaliteter:
En riktigt bra presentation är väl förberedd, det finns en tydlig röd tråd och presentatören vet vad som ska levereras, men har också tryggheten och självkänslan att kunna leverera avslappnat delvis med magkänslan. Eventuella förberedda bilder är ett hjälpmedel, ett verktyg som fungerar som stöd, men inte krycka för presentationen. För Dalens del är presentationen taktiker, formationerna, inövade drag och liknande, men det kan finnas en poäng i att hålla det enkelt.
I matchen mot Falun såg vi några bra exempel på rakhet och smart nyttjande av spelares styrkor som jag gärna ser mer av. Jag tänker till exempel på spelvändningarna där en skicklig passare som Christoffer Andersson levererade välplacerade passningar till Jonas Svahn som är en av seriens absolut bästa kontringsspelare – det känns så självklart att när vi vinner bollen på mittplan är det i första hand Svahn som ska gå för det medan övriga anfallsspelares allra viktigaste uppgifter blir att få fram bollen till honom.
Nu har Alexander Hedlund förvisso saknats på slutet, men här har vi också en spelare som vet vad han gör allra bäst och ta mig tusan vad han gör det också! Alexander har visat vid ett flertal tillfällen denna säsong att han är stark med bollen, kan bryta sig in i farliga ytor med den, vrida och vända sig och göra det ytterst obekvämt för motståndarförsvaret för att sedan göra målet själv eller leverera den till en medspelare. Mot lag som gärna spelar med ett kompakt uppställt försvar där vi har svårt att få några ytor alls är Hedlund ovärderlig och jag ser det därför som en självklarhet att vi tar vara på formationen med Hedlund i den sortens matcher när vi har frislag i offensiv zon med mera. Om han dessutom matchas ihop med spelare som är erkänt skickliga i den typen av spel, exempelvis Ketil Kronberg och Anton Åkerlund, desto bättre!
När Sebastian Degeryd är inne på planen måste vi ta vara på att han har ett av lagets i särklass bästa skott och förmågan att göra mål på till synes små och svåra ytor. Om han inte redan har det direktivet ska han ha exakt samma uppmaning som Christoffer Andersson ska ha – detta är spelare som ska ta sig till positioner eller lägen att de kan och ska skjuta – och lagkamraternas uppgift är att hjälpa till med att skapa den möjligheten och leverera bollen! Jag gillar för övrigt att Sebastian fått speltid tillsammans med Daniel Sonidsson, en hårt arbetande spelare som också kan skjuta och leverera fina passningar och jag tycker att de kompletterar varandra bra. På samma sätt som Sonidsson var en mycket viktig del i Linus Holmgrens och Christoffer Anderssons fina poängskörd i början av säsongen tror jag att potentialen finns att han kan bistå Degeryd till att göra många mål denna säsong.
En sämre utdelning än vad Dalen förtjänat
Det finns förstås en hel del annat att säga, jag skulle exempelvis kunna skriva mer om Dalens försvar och Måns Parsjö-Tegnérs målvaktsspel, men jag tycker inte att bristerna är så enkla som att försvarsspelet inte sitter, eller att Måns är i dålig form. Tvärtom. Förutom indidivuella misstag i försvaret, något man ändå får räknat med, är jag överlag otroligt imponerad över vår backuppsättning i Dalen och bortsett från en match har Måns levererat med målvaktsspel av högsta klass!
Dalen behöver däremot sluta överanalysera situationerna, sluta läsa innantill och våga spela ut! Det är dags att hitta skärpan i avsluten och sätta våra chanser, rycka upp och höja nivån på våra special teams och ta vara på all kvalitet som finns i laget! Dalen har fått sämre utdelning hittills än vad de förtjänat – det är nu det vänder!